Bottenlös

Denna bottenlösa, förtvivlade känsla av ensamhet, sorg, misslyckande, oförmögen att passa in... Varför är varje dag en konstant strid, en hopplös kamp mot alla dessa väderkvarnar som utgör vårt samhälle. Trött på att bli missförstådd och misstolkad. Matt av att försöka förstå och förklara mig. Ledsen för att jag sitter här ensam kväll efter kväll utan förmågan att ta mig ut och berika mig med vänner och livet. Jag saknar mina barn så det värker i hjärtat, oroar mig för dom. Känner mig stympad och halv. Försöker hitta tröst i kunskap och min Gud. Letar efter svar, efter styrka, efter lugn... Min själ känns bara som ett skrumpet russin. Mitt hjärta som ett svart hål.