Själen känner sig liten...

Efter dagen så känns själen liten och hjärtat svagt.
Jag kryper innanför mitt skal och tröstar.
Jag torkar osynliga tårar och håller om.
Solen gick i moln.
Orken tröt.

Litenheten kröp inpå och gjorde världen stor och otäck.
Skuggorna känns stora och mörka.
Jag tröstar och håller om lite till.

Hoppet lever ändå stort och påminner om
att himlen är blå bortom molnen och solen skiner där trots allt
att jag finns här för mig själv och kommer alltid att ta hand om och trösta
att jag alltid kommer att torka de osynliga tårarna när de kommer
att jag kommer att hålla hjärtat ömt i varsamma händer

Kärleken är alltid där och skyddar
mot mörkret och de kalla vindarna
mot det iskalla regnet och de skrämmande skuggorna

Allting kommer att bli bra till slut