Avstämningsmöte och framtiden

Idag ska jag åter på ett avstämningsmöte. Psykiatrin, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och min jobbcoach Lotten, ska vara med på detta möte.

Jag blundar och reser tillbaka i tiden till slutet på förra året, oktober tror jag det var. Förra avstämningsmötet och upplevelsen av den. Jag minns känslan av skräck, förtvivlan, oro, trötthet, stress och panik. Tvivlet som gnagde i mig som en utsvulten råtta. Direkt efter mötet skulle jag iväg till vår huvudstad och hälsa på släkt, tågbiljetten var bokad och tiden var knapp. Ändå var mötet av yttersta vikt och gjorde mig livrädd. Jag minns också hur jag, några dagar senare, träffade en klasskompis från gymnasietiden som sådde fröet till min bok, i mitt medvetande.

Det känns som en hel livstid sedan och ändå har bara 5 månader passerat. Så mycket som har hänt på denna korta tid! Vad är väl 5 månader av hela mitt liv?

Idag ska jag då åter sätta mig i ett rum fullt med myndighetspersoner som håller delar av min framtid i sina händer. Vi ska diskutera återgång till arbete i en eller annan form. Ännu en gång inser jag att den fyrkantiga verkligheten inte är kompatibel med min cirkulära värld. Jag är åter en delfin i en oas i öknen och förväntas klättra i träd när det jag gör bäst, är att simma i öppet hav.

Jag vet att 100% arbete på en arbetsplats, en fyrkantig värld med stela ramar, skulle bränna ut mig till oigenkännlighet på ingen tid alls. Det skulle gå utför i störtloppsfart. Samtidigt vet jag nu att om jag får skapa mig min egen arbetsplats och följa min egen takt, så skulle jag utan tvekan kunna prestera närmare 200% bara jag fick anpassa mig till mina egna förutsättningar.

Att gå sjukskriven är ingenting jag strävar efter. Jag är oändligt tacksam att vi har den möjligheten och det skyddet, här i Sverige samtidigt som jag ser hur ohållbart systemet är i sin helhet. Det finns så få alternativ till hur återgång till arbete och rehabilitering ska se ut, som är anpassat till individen. Det finns alldeles för många regler och ramar som begränsar och förhindrar. När fokus ligger på det som är funktionshinder istället för på styrkorna så ställs man mot väggen och blir synad under lupp.

Ett annat dilemma är vad jag i sådana fall skulle göra av mina barn, varannan vecka, om jag skulle återgå i arbete. Som det är idag så går de på förskola 1,5 mil bort och lokaltrafiken är bedrövlig. Jag har inga som helst möjligheter att få dem till och från förskolan på rätt tider och betalar för närvarande en väninna 120:-/dag för att köra dem 3 dagar i veckan. Jag har inte råd med att få dem körda till och från förskolan 5 dagar i veckan. Som det ser ut så finns ingen möjlighet för kommunen att gå in och stötta med vare sig transportmöjlighet eller kostnaden. Jag har i vanlig ordning blivit bollad mellan de olika instanserna där alla rycker på axlarna och säger att "tyvärr, vi kan inget göra".
Min väninna kan dessutom bara köra på mina barn fram till sommaren, som det ser ut nu.

Då uppstår nästa fråga. Ska jag behöva ge upp rätten till att ha mina barn varannan vecka för att återgå i arbete? Hur är det bra för någon?

Det är så mycket som ser så bra ut och låter så fint på papper och i vår lagstiftning samtidigt som det förvandlas till total soppa och katastrof när det kommer i kontakt med riktiga människor och vår verklighet...

Nu återstår att se hur dagens möte avlöper och vad det resulterar i. Jag vet i allafall att jag idag känner mig lugn och tacksam. Jag känner mig, trots allt, hoppfull och trygg och tänker att det kommer att ordna sig till slut. Det kommer att bli precis som det ska och det kommer att bli bra!