ADHD och Asperger

Jag har en tid gått och funderat på vad som hände med mina "funktionshinder" ADHD och Asperger. Jag har haft så fullt upp med att lära mig leva och vara positiv att jag helt slutat fokusera på mina diagnoser som just funktionshinder. Visst känner jag av dampigheten och absolut gör sig Aspergern påmind med jämna mellanrum när det sociala samspelet krockar så det står härliga till. Samtidigt så vill jag ändå säga att båda mina diagnoser är en del av det som är "jag"! De är en del av det som formar min personlighet, som gör mig till den unika varelse jag är. I USA kallar man ADHD för "gift" (gåva) och jag är faktiskt beredd att hålla med. Eftersom jag numera är helt inne på att stötta mig själv där jag "brister" och använda mina styrkor där jag har dem så upplever jag nästan aldrig att mina diagnoser är hinder. Tvärtom så känner jag istället att de är styrkor som gör mig alldeles fantastiskt bra på att göra det jag gör.

Jag tror att jag blir bättre och bättre på att hantera min ADHD genom att lägga väldigt mycket tid på att öva på mindfullness, medveten närvaro. Ju bättre jag blir på att stanna upp och andas och vara närvarande i nuet, desto bättre blir jag på att hantera spinnet i hjärnan. Jag har så att säga tagit kontrollen över mig själv, min hjärna och min kropp. Visst försöker hjärnan spinna loss på alla femton cylindrar med jämna mellanrum men jag är duktigare på att bromsa in och verkligen dra i handbromsen och rikta om mitt fokus på här och nu.

Aspergern tror jag att jag jobbar mycket med genom att tillåta mig själv att ställa frågor och verkligen vara mån om att känna in situationer och se till att jag får den informationen jag behöver för att förstå och begripa.

Jag utnyttjar snabbheten i ADHD'n till min personliga utveckling. Det går ju verkligen med en rasande fart. Sen utnyttjar jag autismdraget i Aspergern till att fördjupa mitt fokus och använda mitt intellekt för att uppnå det jag vill. Jag litar fullt ut på mina förmågor och hittills har det fungerat över all förväntan.

Jag är helt medicinfri sedan 1½ månad och kan ärligt erkänna att jag aldrig i hela mitt 35 åriga liv har mått bättre, någonsin! Jag upplever mig själv fortfarande som stabil och balanserad, till skillnad från tidigare. Jag kastas absolut inte mellan toppar och dalar som tidigare. Jag upplever min verklighet mer som att jag själv står i stormens öga och betraktar allt som händer. Jag dras inte med av omständigheternas stormar och vågor. Jag styr mitt skepp med fast hand. Möter upp mig själv med stöd där jag behöver!

Och för första gången i hela mitt liv känner jag mig äntligen helt trygg och säker i förvissningen om att jag aldrig någonsin kommer att tillåta mig själv att råka illa ut igen! Jag kommer alltid att hålla mig själv om ryggen och hjälpa mig ur alla omständigheter jag kan tänkas råka ut för...

Allt i mitt liv har skett av en anledning, jag är tacksam för allt jag någonsin råkat ut för och alla människor jag mött på mitt livs väg hittills! Och då menar jag verkligen ALLT och ALLA! Utan allt det, hade jag inte varit där jag är idag med de erfarenheter och kunskaper jag har. Jag är så innerligt tacksam för mitt liv! Och jag är så glad för att jag äntligen vet att mitt liv kommer att vara ett lyckligt och glädjefyllt sådant, eftersom jag tagit ansvar för hela mig och mitt liv och framöver skapar min egen tillvaro utifrån mig själv och mina behov!