Från födelsen formas vi utifrån av intryck och inlärda beteenden. Vi formas utifrån alla de intryck vi utsätts för via ALLA våra sinnen. Syn, hörsel, känsla, lukt och smak. Alla sinnen formar vår hjärna via de reaktionskedjor dessa åstadkommer i olika situationer. Detta pågår hela tiden. Upp i vuxen ålder reagerar det undermedvetna på olika händelser som lagrats långt där nere på djupet. Vissa saker är mer invanda och ordentligt ingnodda medan vissa andra är lättare att programmera om.
Som exempel kan jag ta något som jag har haft som en inbiten "sanning", så långt jag kunnat minnas. Jag kunde INTE sjunga. Jag var helt övertygad om att min sångröst var horribel, den var hemsk, värdelös och att jag var totalt oduglig när det kom till sång. Detta förstärktes av att jag i skolkören inte fick sjunga "ovan regnbågen" vid en skolpjäs. Jag var inte tillräckligt bra, en annan flicka fick den rollen. Många andra gånger upplevde jag samma sak vid olika tidpunkter. Varje gång registrerade mitt undermedvetna just detta faktum, att jag är värdelös som sångerska. Höga toner var bara att glömma. Tyst och pipigt kunde jag nynna för mig själv. Att ställa sig inför andra människor, till och med vänner, var att jämställa med en nära-döden-upplevelse. ALDRIG! Rösten skar ihop och jag trodde jag skulle svimma! Så kom det en dag för någon månad sen, lite drygt, när jag lyssnade på en sång "You raise me up" med Josh Groban och började sjunga med. Då hade jag ju börjat inse att jag borde kunna göra allt jag vill göra och att sjunga, det har jag alltid velat kunna göra. Eftersom jag redan då hade satt igång en massa processer i mitt omedvetna så kunde jag för första gången HÖRA mig själv sjunga. Där stod jag, i min hall och sjöng högt, klart och tydligt! Det lyckorus som jag genomfors av, har inga som helst gränser! Jag kan sjunga!!! Efter det, har jag sjungit för vänner och bekanta. Visserligen i liten skala fast ändå sjungit inför människor! Första gångerna fick jag kliva utanför min komfortzon ganska rejält. Jag var kallsvettig och nästan yr. Numera sjunger jag också "Gabriellas sång" och för att ha en oskolad röst så är det ganska fint ändå, måste jag erkänna... Jag prickar de höga tonerna och har lyckats hitta styrkan i magen för att få kraft i tonen också. För mig har det vart en enorm tröskel att kunna kliva upp framför vänner, sjunga högt och tydligt och dessutom se dem i ögonen när jag gör det!
När vårt undermedvetna lagrar "sanningar" så skapar detta blockeringar hos oss. Vi har fasta övertygelser om vad vi kan och inte kan. Dessa är ibland så tokigt uppåt väggarna att hälften vore nog. Vårt undermedvetna är helt övertygat om att det skyddar oss och gör det den upplever som det bästa för oss. Panikångest, att rodna, att stamma, bli yr, svettig, rädd och så vidare är reaktioner från det undermedvetna som försöker skydda oss från en "fara" som någon gång programmerats där.
När jag nu börjat rota runt i mitt eget undermedvetna och lära om en massa olika beteenden och tankar så öppnar jag upp helt ny mark, nytt territorium. Jag ger hjärnan en chans att hitta helt nya vägar och känslor!
Många gånger handlar det om inlärda reaktioner och beteendemönster som ligger i flera lager sen långt tillbaka i tiden. Det blir som att skala en lök, ungefär. Lager på lager skalar jag av och en del tårar blir det allt. Samtidigt känner jag i hela mig hur rätt det ändå är och att jag är på helt rätt väg, så jag fortsätter och fortsätter, tills jag når "roten" i beteendemönstret. Då först, kan jag på ett ömsint och vänligt sätt "förklara" för mitt undermedvetna att just "det" beteendet inte är så konstruktivt eftersom det hör till ett barns eller en tonårings beteende. En vuxen gör annorlunda. Sen ber jag vänligt och bestämt att få ta nya beslut, vuxna beslut som är bättre, mer hälsosamma och konstruktiva i längden.
Jag hittar hela tiden nya sätt att göra detta på. Meditation, självhypnos, rita, skriva och samtal med vänner är bara en bråkdel av allt det. I förrgår gick jag i skogen och förde ett samtal (i samtalston, så jag själv hörde mig) med mitt inre barn och den tonåring (hela det undermedvetna) som styrt och ställt tidigare. Till och med det fungerar!
Alla sätt är rätt! Det finns inga rätt och fel, så länge man utgår ifrån kärlek och vill sitt eget bästa och fokuserar på sig själv och sin utveckling!
Man kan väl säga som så att jag hittar sätt att packa ur min ryggsäck så att den blir lättare att bära och jag kan fylla på ryggsäcken med fluffiga fjädrar istället för att släpa runt på småsten som väger massor och bara skaver.
(Bildkälla: www.kreativinsikt.se)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar