Positiv överraskning mitt i förvirringen...

Det är mycket känslor som virvlar runt i mitt inre just nu. Både behagliga och mindre behagliga sådana. De turas liksom om med att dyka upp där jag minst anar dem. Som en sådan sommardag där regnskurar varvas med strålande solsken, som om vädret inte kan bestämma sig för vilket tillstånd den ska anta.

(Bildkälla:elinspringer.wordpress.com)

Under några timmar har jag brottats med några mindre behagliga känslor och gjort precis som jag skrev i ett tidigare inlägg. Jag stannar upp, lyssnar, bekräftar känslan, accepterar den. Jag namnger den och ser på den från alla möjliga håll för att förstå vad den känslan vill säga mig. Det känns som att balansera på en lina 100 meter upp i luften utan säkerhetssele. Det är minst sagt läskigt samtidigt som jag vet att jag är väldigt duktig på att balansera på dessa linor. Skulle jag tappa balansen så inser jag så fort jag fallit att linan sitter spänd en halv meter över marken och inte 100 meter över. Det är bara känslan som förvirrar fantasin.

Hur som haver... Väl sittandes där, med min något knepiga känsla inser jag plötsligt något alldeles fantastiskt och magiskt! Tidigare, hade just denna känsla, utlöst en hel ström av självdestruktiva beteenden och tankar. Denna gången blev jag mycket förvånad när jag märkte hur jag försvarade mig själv mot de idéer om självdestruktivitet som dök upp. Det var ett STORT FETT "NEJ!!!" inifrån, direkt!

Jag kunde ta ett steg tillbaka och se den enorma förändringen i mina tankebanor och beteenden! Jag vill ta hand om mig själv, jag vill vara det största stödet för mig, jag vill känna mig trygg i vetskapen om att jag aldrig någonsin skulle vilja göra mig själv något ont!

Istället för att fly så stannade jag kvar hos mig och höll mig i handen! Ord kan inte beskriva den lättnad och glädje jag upplever! Jag vet nu att alla lärdomar i livet, som jag behöver, kommer till mig i precis rätt tid, vid rätt tillfälle och allting är precis som det ska vara! Det är bra nu! Jag är trygg!

Jag är långt ifrån fullärd och hoppas innerligt att jag aldrig blir det heller! Jag vill utvecklas under hela mitt liv! Det är ju så fantastiskt häftigt! Jag faller, snubblar och tvekar precis som alla andra. På min väg finns hinder som andra sveper förbi utan att ens se dem. De är mina hinder och utmaningar som jag ska lösa och klura ut. Jag klantar till det ibland också för det är sådant vi människor gör! Det viktiga är att alltid komma ihåg att stanna upp, be om förlåtelse/förlåta och tacksamt ta emot lärdomen för att sedan vara en ännu helare människa som går vidare på sin livs väg!