Idag känner jag mig extra liten och sårbar. Ett ypperligt tillfälle att skriva ett inlägg och berätta om det, tänker jag. På min resa har just, att känna mig sårbar och liten visat sig vara en inte så liten utmaning. Det har varit lätt för mig att stärka alla känslor av styrka och självständighet.
Att bygga upp min självkänsla och tro på mig själv när jag känner mig strålande och oövervinnerlig har varit smidigt och behagligt. Precis som det ska vara, med andra ord! Jag känner en enorm skillnad i mitt möte med andra människor, jag går mer självsäkert och rakare i kroppen. Jag känner mig målmedveten. Tar stadiga och bestämda kliv mot mitt mål. Allt som händer i mitt liv just nu, visar på att just detta är min sanning. Jag har gett ut min första bok där jag blottar hela min själ och mitt hjärta. Det blir inte mer naket än så, bildligt talat, kan jag känna. Där krävs en stor nypa mod.
Samtidigt så är det nu dags att möta mina andra känslor. Bland annat att hitta allt det positiva i känslan av att vara sårbar och känna mig stark i den. Det är minst sagt läskigt! Att hitta balansen i tryggheten som bor i hela mig numera och samtidigt visa sårbarheten och "litenheten" som också bor i mig... Det är inte så lätt, vill jag lova. Jag får rannsaka mig själv på djupet och hitta alla inpräglade, invanda, inprogrammerade blockeringar och "sanningar". För att bli helt fri och vara mitt bästa, varje dag, så behöver jag lära mig att känna mig trygg och stark i mina "svagheter" och visa upp även dessa som vackra och mänskliga egenskaper.
Känslan av osäkerhet kommer krypande ofta och gör sig påmind. Det är som att skala ner en lök, lager på lager. För varje lager jag skalar av, desto närmare kärnan kommer jag. Närmare friheten och mitt optimala jag. Att skala en lök får också ögonen att tåras, med jämna mellanrum. Att hitta styrkan i att gråta ut är också väldigt läskigt!
Alltför länge i mitt liv har jag valt att ta alla lösningar via smärtans väg. Just den vägen känns som en flerfilig motorväg inom mig. Så lätt och smidig att köra ut på och accelerera iväg i hisnande fart. Samtidigt är jag ju nu medveten och vet om den andra vägen. Vägen via kärlek. Den är än så länge en upptrampad stig, inte så lätt att hitta och ofta dold av buskar och högt gräs.
Jag kan dock alltid vara trygg och lugn i vetskapen att den ändå finns där och eftersom jag numera riktar om mitt fokus mot den och letar efter den, eftersom den är att föredra, så är det lättare och lättare för mig att hitta den varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar