Det inre barnet

"Det är i det lilla som jag finner det stora
Det är i det  tysta som jag finner min melodi
Det är i det mörka som jag finner mitt ljus
och det är i mitt hjärta som jag finner mig själv."
(källa: http://www.minervas.se/text1_23.html)

Imorgon bär det av, mot den ännu ljusare framtiden som väntar mig! De senaste dagarna har varit väldigt omtumlande, för att inte säga intensiva.

I arbetet med att börja rota runt i mitt inre barn så bubblar det upp massor till ytan som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig var möjligt! Det känns, OJ! Det river, sliter, gråter, slåss, tjurar... Trots det så kan jag ändå mitt i allt se att detta är positivt! Detta är bra! Detta är resan mot läkning, mot att få sörja färdigt och bli hel i mig själv!

Just för att allt detta kom så oförberett så har jag just nu inga strategier för att handskas med det som dyker upp och paralyserar mig. Dock är jag övertygad om att min förestående kurs kommer att ge mig verktyg och kunskaper som jag verkligen behöver för att stå starkare och stabilare i denna del av min egen resa!

Jag ser trots allt hur helheten i sig är där. Jag ser pusselbitarna, processerna som pågår, mötena som triggar och skapar reaktion, som väcker frågor och rör om riktigt rejält i grytan.

Och jag vet ju så väl, att det är såhär det ska vara för mig. Intensivt, passionerat, stormigt! Jag behöver få ett helt berg i skallen på en gång för att jag ska agera och reagera. Jag står fast i förvissningen om att jag ÄR enad i mig själv såpass bra att jag kommer att klara även detta med galans! Jag har en såpass grundad fristad inom mig att jag tryggt kan krypa in där och vila en stund mellan varven.

Jag vet också att jag i allt detta inte tillåter mig att "skadas" av något utifrån längre. Jag lyckas dock med att göra det själv med jämna mellanrum, men även detta har jag verktyg för. Mer kärlek inåt, mer förståelse och förlåtelse. Jag håller på att lära mig, jag vet inte bättre just nu och jag lär mig mer hela tiden.

Jag är mitt stadigaste stöd, min ömmaste famn, min tryggaste klippa! Jag vet det nu och det är jag så tacksam för!

För att avsluta så vill jag bara citera Karin Boye "Visst gör det ont när knoppar brister..."
Ja, det känns... Precis som det känns, att föda barn... Det är bra! Det är precis som det ska vara och OJ vad mycket bättre det kommer att bli!!!