Den meningen och många fler liknande har jag stött vid samtal som kretsar kring utbrändhet. Min första tanke i det läget är alltid "Öh, va?!"
Vadå, "jag var utbränd men nu är jag tillbaka"?
Om man har varit utbränd på riktigt, och då menar jag RIKTIGT utbränd, sådär så man verkligen är totalt söndertrasad ända in i själen utbränd... Då finns det inget "tillbaka"...
För några veckor sedan satt jag vid en tillställning och samtalade med en man och vi halkade in på att jag har sjukersättning på grund av utbrändhet (bland annat) och karln häver ur sig "Jag hade sjukersättning i 19 år, sen tröttnade jag och började jobba istället..."
Vadå "tröttnade"? Jag kan ärligt säga att jag inte förstår alls hur han menade. Jag är skitless, VARJE DAG, på att vara sjukpensionär! Jag hade innerligt önskat att jag kunnat bromsa i tid och haft en chans att "komma tillbaka" eller vad man nu ska kalla det... Jag hade gett vad som helst för att få ihop vardag, barn och ett jobb på det där jag faktiskt har en möjlighet att påverka min egen inkomst...
"Komma tillbaka" är så missriktat, så fel. Att man blir utbränd i första läget beror ju på att man drev på i det tempot man gjorde... Det är väl ändå inget att sträva "tillbaka" till?
Att vara UTBRÄND innebär att man är just det som ordet antyder. Ta ett hus, sätt eld på det (inomhus) och släck innan ytterkonstruktionen brunnit upp. Det är ett hus som är utbränt! Det finns inget sätt att återställa askan och få tillbaka allt det som brann upp. Man får bygga nytt, skaffa ny inredning, nya väggar... Allt nytt! Ibland brinner till och med en del av ytterväggarna upp.
Samma sak gäller när en människa blir utbränd. Allt det som gjorde henne till den hon var, är borta! I ruiner! Det finns inget "kök", inget "badrum", inget "vardagsrum" etc. Det är BORTA! Det måste byggas upp igen...
Har det blivit "inne" att kasta runt med begreppet att man hade en släng av utbrändhet när man var och nosade på gränsen, man fick en mindre brand i spisen som man släckte och det räckte med att byta ut spisen? Är det det som de flesta menar när de kommer med sitt "Jag va utrbänd en period men nu är jag tillbaka"?
När man är utbränd på riktigt så kommer man faktiskt aldrig "tillbaka", nånsin!
Som idag, 5 år efter att jag kraschade rejält första gången... Jag borde diska och laga mat, så jag är väl förberedd när barnen kommer från skolan och jag ska till ridskolan med dottern och vi måste äta innan... Har jag diskat? Har jag lagat mat? Nej! Jag har tänkt på det hela dagen, ansträngt mig till det yttersta för att få kroppen att lyda och göra. Men jag ORKAR INTE! Det är inte det att jag inte har lust eller att det är tråkigt eller att jag har gjort annat. NEJ! Min kropp har helt enkelt KRÄVT att få återhämta sig efter ett gäng intensiva dagar med massor med aktiviteter och nu är det stopp! Det GÅR helt enkelt inte att tvinga sig själv ens... Hela ens väsen totalstrejkar!
Sen begriper ju jag också att det finns olika grader av utbrändhet och där kan man absolut inte jämföra sig med andra. Men om man varit "utbränd" och återhämtat sig och kommit "tillbaka", så ska man skatta sig riktigt lycklig för då hann man bromsa i tid, man han släcka branden innan allt var borta... Det gjorde inte jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar