Livskvalitet och Uddevalla

För snart tre veckor sedan var jag i Uddevalla på deras LSS mässa och föreläste. De ville att jag skulle berätta om mitt liv efter diagnoserna och livskvalitet. Jag funderade länge och väl över livskvalitet och vad det är för mig och vad det kan tänkas vara för andra. Jag ställde frågan till mina vänner och fick många liknande svar. Att det var promenader i naturen, tid med barnen/sina husdjur/nära och kära, semester osv.

Något som slog mig mitt under föreläsningen var att det nog för de flesta är en självklarhet, detta med livskvalitet. Att den liksom bara förväntas finnas där i ens liv. Att den är given. Att det bara är något man plockar till sig när andan faller på.

Och för mig är den inte alls det. För mig är livskvalitet något av en lyx. Något som jag får kämpa för, en sällsynt företeelse i mitt liv. Jag har haft långa perioder i mitt liv där livskvalitet var något inexistent. Där hela tillvaron endast har gått ut på överlevnad och att sluta vilja dö.

Ja. jag vet. det låter hemskt och får man verkligen säga så... Jo, tänk för att man får det för så har det ju varit!

För mig kommer livskvalitet aldrig att vara något självklart, det kommer alltid att vara lyx och inget jag tar för givet.

Det kändes väldigt hedrande att få åka till Uddevalla och berätta om mitt liv och på något sätt ge ett litet tack tillbaka för idén med Insyn (tidningen vi ger ut här i Vetlanda) för det var ju trots allt från Uddevalla och deras tidning som min idé till Insyn föddes och började gro. Så det blev lite som att sluta en cirkel!