E-bok!

Nu finns min bok som e-bok också! Det känns väldigt overkligt måste jag erkänna! Om du är intresserad av att köpa den så finns den att beställa HÄR.

Jag vill passa på att framföra ett jättetack till det fantastiska arbete som Emma Hager på Doki har gjort med att formatera och publicera boken!

Avslut och en ny början

I mars förra året påbörjade jag min resa inom projektet Bryggan 2 som är ett EU projekt genom ESF som Vetlanda Kommun har stått för i ett samarbete med andra kommuner, Försäkringskassan, Socialförvaltningen och Arbetsförmedlingen där arbetslösa/sjukskrivna personer fått hjälp med olika insatser och stöd. Nu, den sista juni avslutas projektet. I samband med detta hålls ett avslutningsseminarium för att knyta ihop säcken, så att säga. Närvarande på detta seminarium kommer att vara politiker, socialtjänstemän, personal som varit medverkande i projektet och andra myndighetsanställda. Jag har, av min jobbcoach, blivit ombedd att berätta lite om min resa inom Bryggan 2 och säga några ord om vad projektet inneburit för mig.

Bryggan 2 och min jobbcoach, Lotten, har på många sätt varit en livlina och livboj för mig. Jag tror knappast att jag skulle ha kommit så långt på min färd mot ett bra liv och en fungerande vardag, om det inte hade varit för projektet.

Min blogg hade troligtvis inte funnits eftersom det var Lotten som tyckte att jag borde börja skriva ner det jag upplever eftersom jag beskriver det så bra med ord. Boken hade troligtvis heller inte varit verklighet. Tack vare Bryggan 2 har jag fått vara delaktig i kursen "Släpp loss din inre livskonstnär" som finns hos Kreativ Insikt. Jag hade heller inte blivit inslussad i denna fantastiska värld som NLP innebär och hade inte kunnat stå här idag som stolt NLP practitioner-coach. Jag hade nog heller inte fått komma till min praktikplats på stadsarkivet där min handledare, som har liknande diagnoser som mig, har stöttat och hjälpt mig på så många olika sätt.

Jag kan bara tacksamt konstatera att Bryggan 2 har räddat livet på mig! För ett år sen var jag en självdestruktiv, självsaboterande, självföraktande individ som tillbringade min mesta tid i bottenlös ångest och depression. Som aldrig såg någon ljusning i livet och som knappt hade något umgänge med mina barn. Jag flöt runt på livets hav och kastades runt i en storm utan varken mål eller mening. Livet tedde sig meningslös och som ett totalt mörker.

Idag lever jag ett mer målmedvetet liv med en styrka som för det mesta förvånar även mig. Ett aldrig sinande hopp och en tro på mig själv som jag aldrig trodde var möjlig. Utan Lottens osvikliga tro på mig och mina förmågor hade jag aldrig kommit såhär långt. Är det något jag vet har gjort mest så är det just att Lotten aldrig gett upp på mig och alltid har peppat mig, även när jag stod som lägst och var som taskigast mot mig själv. Hon fortsatte tro på mig och har alltid bara haft stöttande och upplyftande ord att ge mig! Hon följde med på möten och agerade tolk när jag knappt kunde tänka själv och än mindre förstå vad mötena gick ut på.

Vi behöver fler sådana projekt där individen står i fokus och där sådana människor som Lotten får agera ett stöd och en stark pelare att luta sig mot!

Så imorgon, när jag står där inför beslutsfattare, ska jag göra mitt yttersta för att med mina ord förmedla den tacksamhet jag känner inför att ha fått vara del av denna resa, som Bryggan 2 har inneburit för mig. Jag hoppas att ingen kan gå därifrån oberörd och att jag sprider många positiva ringar på vattnet så att liknande projekt ska få födas och ge andra utsatta liknande chanser som jag fått!

Intryck

Något som jag upplever mer och mer är hur utmattande alla intryck ter sig för min hjärna. Eftersom alla intryck bara åker rakt in utan ordning och min hjärna inte kan prioritera någon ordning på alla dessa intryck så blir det onekligen ganska utmattande. Förr var det lättare att hantera och orka med men nu verkar det som att uthålligheten har mattats av rejält.

Jag talade med en vän som är äldre än mig och har liknande funktionshinder som hade en ganska klok teori om att eftersom hjärnan går på helspinn mest hela tiden så tryter orken snabbare ju äldre man blir. Där kan jag tänka mig att medicinering hjälper en del. Ändå är jag så totalt anti medicinering för egen del. Jag kommer fortfarande ihåg hur korkad och slö jag kände mig i hjärnan under påverkan av Ritalin. Det var hemskt!

För att förklara hur intrycken ter sig för mig så är det som att allt åker rakt in i hjärnan hela tiden utan att jag kan stoppa det. Är jag ute så ser, hör och känner jag allt konstant och samtidigt. Om jag ska samtala med någon måste jag koncentrera mig fullt ut på den personen för att ha en chans att hänga med i vad den personen säger och förstå innebörden av det samtalet samtidigt som alla andra intryck åker rakt in i hjärnan samtidigt. Det krävs en enorm kraftansträngning från min sida för att kunna hantera det och ofta när jag sedan kommer hem och är ensam så susar det bara i huvudet och jag känner mig totalt utpumpad. Jag har också upptäckt att jag numera helt enkelt inte hör vad folk säger om jag inte riktar min fulla fokus på den som talar. Det blir onekligen ganska påfrestande när jag konstant upprepar "va?", "ursäkta, vad sa du?" och "ta det en gång till"...

Än värre är det när jag ger mig på konststycket att tala i telefon. Eftersom jag hela tiden får intryck runtomkring mig så är det nästan stört omöjligt för mig att höra vad personen i andra änden av luren säger. Alltså har det resulterat i att jag ogärna talar i telefon.

Krocken kommer när ADHD delen vill vara social och utåtriktad och Asperger delen vill isolera sig och dra sig undan... Den är nästan tyngst att hantera. Jag vill så gärna vara ute och vara social samtidigt som jag är så trött och utmattad och bara vill sitta ensam och kura i ett hörn utan några som helst intryck.

Tillbaka fast ändå inte

För ett halvår sen tog mitt liv en oväntad vändning. Jag bestämde mig för att må bra i mitten på november och i slutet på förra året mådde jag så bra att jag aldrig kunnat tro att det var sant. Det hände otroligt mycket på väldigt kort tid.

Nu, ett halvår senare kan jag med häpnad konstatera att livet fått en helt ny innebörd för mig. Från att ha varit en ändlös kamp, bottenlös ångest och evig pina så är mitt liv numera mer glädje och förväntan. Visst har jag mina dagar när känslan av kamp och pina väger tyngre än glädjen över livets mångfald men de dagarna är kortare och färre nu än vad de någonsin varit tidigare i mitt liv.

Jag tränar dagligen på att känna tillit till mig själv och till livet och att aldrig, aldrig förlora hoppet om en ljusare morgondag! Jag snubblar ibland men det hör till, tänker jag... Jag har ju trots allt levt i så väldigt många år med tron att livet är smärta och kamp. Givetvis tar det lite tid att lära in ett nytt sätt att hantera livet och alla utmaningar som livet serverar mig.

Äntligen står jag igen på en plats i mitt liv där jag känner att jag älskar och trivs med mig själv. Jag njuter av mitt egna sällskap och ser, med spänd förväntan, fram emot vad dagen idag har att erbjuda för möjligheter och tankeställare. Jag har insett att jag trots allt kan lita på mig själv nu och att jag alltid kommer att se till att ta hand om mig på bästa sätt utifrån de förutsättningar jag har. Mitt liv är inte perfekt på något sätt och jag kommer aldrig att vara perfekt heller men det är inte det som är vitsen heller, anser jag.

Jag är jag och det är det enda som betyder något. Precis som du är du och det är precis så det ska vara! Alla vi är unika och finns här av den enda anledningen att vara oss själva precis som vi är. Det känns underbart!

Jag är tillbaka i känslan jag hade precis i början av min totalomvandling i mitten på november. Känslan av att vara väldigt värdefull för mig själv och min egen bästa vän. Känslan av att jag aldrig är ensam och alltid är i gott sällskap så länge jag håller om mig själv hårt och har tålamod med mina svagheter och tillit till mina styrkor.

Det har hänt så otroligt mycket det senaste halvåret och jag har fått så många fler erfarenheter och insikter. Känslan är densamma samtidigt som jag ändå är en helt annan än jag var då. Jag kan inte säga annat än att det numera, trots svackor, känns urhäftigt att vara med om detta liv!

"Det märks faktiskt inte på dig..."

Något som jag länge gått och förvånats över och känt mig lite förvirrad över är en kommentar som jag upptäckt att jag får ofta. Jag får den av både vårdpersonal, myndighetsanställda och andra omkring mig. Rätt vad det är i ett samtal kan en person rätt som det är säga: "Men det märks faktiskt inte alls på dig att du har diagnoser..."

Vad menar de egentligen med en sån kommentar? Borde det synas någonstans på mig? Är det så att det är bra för alla andra att det inte märks på mig så att de kan låtsas som att jag är en anpassningsbar fyrkant som andra? Är det menat som något slags beröm för väl utfört arbete med att anpassa mig? Jag förstår verkligen inte vad meningen med en sådan kommentar ens är...

För mig blir det snarare ytterligare ett hinder. För mig är det inget positivt att jag lyckas "smälta in" såpass väl att det som är min mentala rullstol inte märks någonstans. Det innebär, för mig, bara att jag lyckats begränsa mig själv så till den milda grad att jag sätter krokben för mig själv. Vid första anblick vet jag att det inte märks någonstans att vissa delar av mig är totalt annorlunda mot den större helheten. Själva problematiken uppstår när jag har kommer närmare andra människor. När ett vänskapsförhållande börjar fördjupas eller ett längre samarbete krävs. Då framträder mina egenheter mer än tydligt. I detta har jag upptäckt att många relationer blir obekväma och knepiga. Det som är positivt i detta, nu, är att jag numera låter bli att piska upp mig själv för att jag är annorlunda och för att jag "inte passar in". De som vill lägga fokus på det som är negativt får göra det men jag har valt att fokusera på allt som är positivt och då behöver jag släppa och gå vidare.

De som accepterar mig som jag är, har inga som helst problem med att jag reagerar tvärtemot de sociala normerna och reglerna. De är relativt få människor som gör det. De andra faller ifrån ganska snabbt numera eftersom jag varken orkar eller har lust att gå in i en djupare diskussion om något som jag knappt kan förklara.

Min handläggare på Försäkringskassan är en av de få myndighetsanställda som accepterat och faktiskt gjort vissa förändringar i sin kontakt med mig för att bespara mig onödig stress. Om hon skickat brev till mig så ringer hon alltid innan jag fått brevet och går igenom innehållet med mig så att jag ska förstå vad det är jag får hem så jag inte blir förvirrad och stressad över innehållet. Det tycker jag är fantastiskt bra! Det besparar mig massor av oro.

En person inom vården, däremot, som skulle vara samtalsstöd för mig tyckte mest efter första samtalet att "du beter dig inte alls som en person med Asperger, du borde inte kunna beskriva saker i metaforer". Det var något förvirrande, måste jag erkänna.

En tidigare bekant blev upprörd när jag skulle ge mig på att lösa en konflikt oss emellan och gjorde mitt bästa för att förklara mina begränsningar och varför jag behövde svar på en fråga och kontrade med "Jaja, just det... du och dina sjukdomar..." Behöver jag ens tala om hur sårande och kränkande det kändes?

De som står mig närmast står ut med att jag reagerar tvärtemot vad det större antalet gör och hänger oftast med på mina stormiga kast. De visar mig ett tålamod som värmer både själ och hjärta. De ger mig tiden att förklara, att beskriva och de står med öppen famn och håller om mig när jag faller. De tar mycket med en nypa salt och även om konflikterna haglar ibland, mest när jag själv genomgår stora förändringar i mig själv, så löser vi allt genom att prata och åter prata.

Sen finns ett par guldkorn där ute, fantastiska människor, som oavsett vilken storm jag befinner mig i och hur värdelös jag än känner mig ALLTID lyfter mig och belyser allt det som är fantastiskt och bra med mig. De som villkorslöst sprider kärlek och omtanke omkring sig. De är mina förebilder och jag strävar efter att själv kunna vara sådan också! De är helt underbara!

Jag har en liten teori om varför alla dessa konfliktsituationer uppstår och det är att det går så hiskeligt snabbt innanför pannbenet på mig. Förändring sker otroligt snabbt, oftast nästan för snabbt för mig och då definitivt för snabbt för andra. Vid förändring så blir det ofta krockar och kraschar eftersom jag plötsligt förändrat något i mig som andra inte hängt med på.

Nej, det kanske inte märks så tydligt på mig när man ser mig på håll... Det är inte nödvändigtvis något bra... Jag får ta och fråga, nästa gång jag får den kommentaren, vad personen ifråga egentligen menar med det...

Centrifugen innanför pannbenet...

Idag tänkte jag för omväxlings skull bara låta orden snubbla runt lite och se vad som kommer ut... Det är så förskräckligt många funderingar som spinner runt där, innanför pannbenet och det går i en sån hiskelig fart att jag för tillfället bestämt mig för att bara låta alla sådana fladdra runt utan att göra några ansträngningar i att fånga orden eller ens försöka formatera om allt till något begripligt.

Det är nämligen så att det just nu mest liknar en flerfilig motorväg, ni vet, sådana som man ser i amerikanska filmer. Det är dessutom rusningstrafik också fast inte trafikstockning. Trafiken flyter på i rätt bra fart men det är en väldans massa trafik och det är som sagt minst 17 filer...

Den vanligaste jämförelsen till ADHD är att det känns som en torktumlare i huvudet. Jag har aldrig begripit mig på den jämförelsen eftersom jag tycker att en torktumlare är fruktansvärt långsam i förhållande till vad som pågår innanför pannbenet på mig. Jag tycker att centrifug är mer likt och passande, för min egen del.

Det känns som att stormen är på väg att lägga sig inom mig. Det återstår bara för tankarna att lägga sig, som virvlande höstlöv som lägger sig till ro på marken. Och som omväxling låter jag det virvla på. Tids nog, precis i rätt läge, kommer mina svar att levereras till mig. Det tar sin lilla tid, precis som allt annat. Just idag är jag väldigt nöjd och tillfreds med det. Just nu är jag bekväm innanför skinnet och de nya delarna som jag lyst upp inom mig, som gör mig till MIG.

Chocken jag fick för några veckor sen, bestod i att jag insåg att jag hade delar av mig själv (Asperger) som jag inte bara förträngt, utan som jag verkligen avskydde. Och det går ju inte för sig, tycker jag, eftersom min bestämda uppfattning och målsättning är att jag ska älska ALLA delar av mig och trivas med hela min person. Man kan väl säga att jag hade en relationskris av, för mig, stora mått. När jag sen väl insett faktum så kastade sig den "nya" delen fram som en rasande furie och den hade både ett och annat att säga och beklaga sig över. Med all rätt! Vem skulle inte vara tjurig om den blivit avskydd, förnekad och förträngd.

Nu börjar vi i allafall bli ganska goda vänner och vänja oss vid den nya ordningen. Visst kommer det nya saker och utmaningarna kommer att avlösa varandra under vägen men jag kommer att kunna hantera det bättre och bättre. Min avsikt är att kunna förändra smärtsamma beteendemönster till mer snälla och trevliga sådana.

Idag är jag åter trygg i mig själv och vet att jag kommer att finnas där för mig alltid! Jag kommer aldrig att svika mig själv även om det ibland kan ta en stund att fatta det.

Dagens ord för mig får bli MOD, STYRKA, TACKSAMHET, ÖDMJUKHET och KÄRLEK!

En fin dikt om Asperger

Såg denna på Facebook, vet inte vem som skrivit den men den är så klockren på så många plan när det gäller Aspergers (har i efterhand fått veta att den är skriven av Jessica Kirjavainen)

"Försök förstå,
så ska jag göra likaså.
Vi vill och vi kan,
lära av varann.

Hela livet har jag fått höra,
”Nej så kan du inte säga och göra!”
Alla vet om denna oskrivna lag,
den enda som inte vet, det är jag.

Tvinga mig inte att ha ögonkontakt,
då hör jag inte vad som blir sagt.
All min energi går då åt att,
tvångsmässigt, stirra besatt.

Ändra inte mina rutiner är du snäll,
och säg till innan, om du vill komma och fika någon kväll.
Låt mig ha mina ritualer, vanor och system
annars blir ångesten, fruktansvärt extrem.

När du vill ha något sagt så säg vad du menar,
jag kan oftast inte förstå metaforer, ironi eller ordvitsar.
Jag tolkar det som sägs konkret och bokstavligt,
och har svårt att tolka andras utryck såsom gester, kroppsspråk o dylikt.

Jag säger vad jag tänker och tycker, och om det upprör dig,
så vill jag be dig att ha överseende, och ursäkta mig.
Jag kan babbla på i oändlighet om specialintresset mitt,
om andra vill höra eller ej spelar inte så stor roll, det är valfritt.

Krama mig inte, jag gillar inte att bli rörd,
rör mig inte överhuvudtaget, speciellt inte när jag är upprörd.
Jag har det jobbigt med vissa ljud,
och jag kan bli galen av en lapp som skaver mot min hud.

När det är mycket runtomkring,
så hör jag ibland, ingenting.
Jag försvinner i en värld som bara är min,
för att jag ens ska orka vara med, i världen som är din.

Hela livet har jag fått lära mig vad som är ok,
att säga och göra, i världen som tillhör dig.
Jag gör fortfarande fel, och många med mig,
men du kanske kan lära dig nu, utav världen som tillhör mig?

Jag är inte knäpp, jag är inte sjuk, inte dum, eller efter,
Jag har mitt eget sätt att tänka och agerar därefter.
Många stora människor var som mig, och tänkte bättre och mer,
Vi är ganska fantastiska, vi som har Asperger"

Jag har alltid ett val

Att gå genom livet är en väldigt märklig upplevelse måste jag erkänna. Att ha för avsikt att göra det helhjärtat och med öppet sinne är mitt mål med det hela. Vad vore meningen annars med att ha fått livet som gåva?

Mina diagnoser gör så att jag (och väldigt många fler med mig) tänker något lite annorlunda än de flesta andra. Vi går ganska hudlösa och filterlösa genom livet, som emellanåt går rätt hårt åt oss. Livet går rätt hårt åt alla, är jag övertygad om. Vi bokstavsbarn kanske uttrycker det och visar det på ett annat vis än vad som är begripligt för många andra.

Jag blir ofta väldigt förvånad och förvirrad i konfliktsituationer i livet. Jag har diskuterat det med en annan bokstavsvän och hon hade en teori som jag tror kan stämma. Hon sa att vi har en förmåga att separera känsla från det rent konkret skedda. Vi har en förmåga att kunna diskutera något som hänt rent bokstavligt och kunna separera det från själva känslan som många gånger rör ihop hela situationen för oss.

Till exempel på en arbetsplats. Jag har alltid gått in med min analyshjärna och kan gå igenom en arbetskedja och arbetsmoment och ganska snabbt komma på flera olika alternativ som både är tidsbesparande och resursbesparande. I min iver att belysa detta, tar jag ju givetvis upp mina förslag men då uppstår plötsligt själva problemet. Då har jag missat sådana saker som "hierarki", "prestige" och "stolthet" och andra arbetskamrater kanske motarbetar mig eller till och med blir arga på mig. Där står jag helt handfallen och kan för mitt liv inte begripa vad det ena har med det andra att göra. Det enda jag kan begripa mig på är att det ÄR så. Varför det ska behöva vara så är för mig en gåta och totalt obegripligt. Det är liksom den lilla delen i min hjärna som troligtvis saknas.

Fast när jag tänker efter så vill jag nog aldrig ha den där saknade delen heller. Jag gillar min hjärna och hur den tänker, även om det innebär att jag kommer att krocka oftare med andra mänskliga varelser som utifrån sin egen karta dömer ut mig.

Jag har fortfarande ett val att göra. Jag kan ju alltid välja att lägga min fokus på de människor omkring mig som faktiskt älskar mig för den totalt knäppa och egna person jag är. De som vill ha mig i sitt liv och som gör sitt yttersta för att respektera och förstå de hinder jag stöter på som för dem är obetydliga och obegripliga. De människor som uppskattar mig just för att jag är så kantstött, knölig och egen. Precis som jag älskar dem för att de har sina egenheter och så mycket som för mig ter sig obegripligt.

När jag fokuserar på kärlek och dem som sprider och ger kärlek, då växer jag och kan bli ännu bättre på att älska själv...

Idag väljer jag mig!

Idag väljer jag mig!
Idag väljer jag stänga mina fönster
låsa mina dörrar
dra för mina gardiner

Idag väljer jag mig!
Så som bara jag kan göra
på mitt eget sätt
enligt mina egna regler

Idag väljer jag mig!
Idag tycker jag om mig själv fullt ut
jag är värd min egen omtanke och omsorg

Idag väljer jag att hålla hårt i min energi
att värna om min ork
att bejaka alla skuggor
att omfamna allt som är skadat och trasigt

Idag är jag helt i balans med hela mig och jag älskar det!

Lågan som aldrig slocknar

I det mörkaste av mörker famlade jag blint
jag sökte i panik och fann ingenting
tårarna vätte ansiktet i ett aldrig sinande flöde
det mörkaste av mörker sökte sig djupt ner i min själ

Jag sprang och jag skrek
jag kved och smärtan skar djupt och skoningslöst
tystnaden var öronbedövande och kvävde alla ljud
mörkret sipprade sakta in genom varje levande por

Jag slog i överallt i min febrila jakt
jakten efter mig
jakten efter allt
jakten efter frihet

Jag snubblade över mina fötter
föll hårt mot stenhårt golv
såren blödde ymnigt och alla muskler flämtade av utmattning
den sista tåren rann sakta ner för min kind

Jag blundade hårt
livrädd för att se
livrädd för att våga
livrädd för att andas

Så öppnade jag ögonen
vände blicken uppåt
såg den mörka himlen ovan
det oändliga intet och det eviga alltet

Där urskiljde sig dock ett lysande sken
en intensiv låga
en brinnande stjärna
ett ljussken av hopp

Jag flämtade av lättnad
jag grät en tår av lycka
jag kurade ihop mig till en boll
och fann åter meningen med mitt liv

Jag satt stilla i natten och mörkret
lycklig för att finnas till
lycklig för att jag fallit och åter sett
lycklig för att jag ändå är jag